Möten, viktiga möten, jävligt viktiga möten

Ibland möter jag människor i mitt jobb, som av olika anledningar har det outsägligt tufft. Det kan vara ekonomiska skäl, det kan vara svårigheter att finna en plats på arbetsmarknaden, traumatiska upplevelser som hämmar eller privata infernon.

Idag uppstod ett möte med en ung kvinna som sen ett år tillbaka har en rent helvete i sitt privatliv. Varje gång vi träffats har jag slagits av hur skör hon verkar, hur osäker och undflyende hon ser ut. Idag brast det för henne och hon lättade sitt hjärta för mig. Vilket förtroende, vilket mod.

I sådana stunder måste jag låta annat, "mindre viktigt" stå åt sidan, förvänta mig att andra klarar sig utan mitt stöd en stund, och helhjärtat finnas för den mest behövande. Något annat är otänkbart och skulle gå stick i stäv med hela mitt väsen.

Här sitter jag och försöker lotsa någon in i verksamhet som kan hjälpa henne att ta sig ut ur sitt inferno, förklarar vilka mått och steg hon kan ta. Försöker förmedla vad hon har rätt att förvänta sig av "systemet" och vad hon bör göra.

När hon lämnar mig för att gå tillbaka till det som är jobbigt och gör ont är hon in till döden trött. Hon har aldrig berättar för någon hur hon har det bak lyckta dörrar, hon har inga anhöriga att ta hjälp av, hon är ung och vilse så det skär i markattehjärtat.

Jag önskar så att de svarar i jourtelefonen snart. Är det klokt att det finns ett säger ett telefonnummer att ringa för de som är i nöd? Är det klokt att det är upptaget under hela den timme jag försöker komma fram?

Jag gråter en skvätt och är så innerligt tacksam för förtroendet, och ganska arg på att det inte går att nå de som är bäst på hjälp i det här fallet.

Markattan