När du får oväntat besök...

Markatteungen dök plötsligt upp och ville umgås en stund. Fast han är snart 26 så växer han fortfarande, inte i storlek men i sinnet. Nu har han pluggat en termin och det märks att han fått en massa nya inputs. Snygg är han som tusan, klok och ekonomisk. Lugn och sansad, en kille som tar god tid på sig att svara på frågor, som har en underfundig humor och som får mig att undra lite.

Vem tusan har han ärvt det efter?

Säkert farsan hans.

Ja det kan ju inte var från mig.

Jag har ju mitt kvar....!

Hur som helst så är det roligt när han bara dyker upp så där och sitter här en stund.

Imorgon har jag jobb att utföra, oavlönat sådant men ett absolut måste. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det, men någon måste ju göra skiten.

Alltså, jag ska ut och köpa mig ett par nya jeans för att de jag har inte passar längre. Fy vad det är tråkigt när man inte klär i sina paltor längre, eller är det paltorna som inte klär en längre? Hur som helst måste jag ha något nytt som passar bättre, och jag tycker det är så trist, leta modell, kolla prislapp, prova och förkasta. Ny storlek, ny tur till det skoningslöst upplysta båset. I en evighet. Men så är det väl när man har bytt storlek. Igen...

Därför ska jag snart knoppa, sova på saken och försöka uppbåda lite energi och jävlar anamma. Vi lär höras snart igen, det finns ett visst behov av censur av bloggen. Mer om det imorgon...

Markattan, som minskat 10 kg de senaste 7 veckorna...... Hurra Hurra Hurra Hurra

Hög på Lycka

Idag har varit en alldeles förträfflig dag på många sätt. Jag känner mig alldeles rusig av glädje för att mitt jobb är så fantastiskt roligt och stimulerande.

En av mina arbetsuppgifter innebär att jag har språkstöd för invandrare som behöver träna sin svenska och lättare hitta jobb i dessa bistra arbetslöshetstider. Det kommer en tapper skara människor som snällt lyssnar på mig, övar sitt uttal och ställer frågor om ord och uttryck de vill ha förklarat. Jag fullständigt älskar det. Det märks nog för de allra flesta verkar trivas och säger till sina coacher att de lär sig mycket och vill delta under dessa timmar.

Idag stod det två nya personer utanför klassrumsdörren och undrade om de kunde få vara med en stund. De berättade, på fullt förståelig svenska, att de nyss kommit till Sverige, läste Sfi på en annan skola och hade hört om mitt språkstöd. De satt med en stund och efter rasten kom de och sa att de inte hann vara med längre för de måste skynda sig till Af för att försöka bli inskrivna på "mitt" företag för att kunna gå på mina lektioner. Klart att det känns bra.

De har för övrigt varit i Sverige sen slutet av september och pratar redan mycket bra svenska.
( Så det så, SD, VAM och andra invändare)

Nåväl, en av de trogna deltagarna var som vanligt med idag, hon frågar, hon vågar och tar för sig. Hon har en gedigen utbildning från sitt hemland som hon inte alls får användning för här, just nu. Jag önskar att hon åtminstone fick möjlighet att praktisera för att få visa vad hon går för, vilket jag pratade med hennes coach om. Döm om min förvåning när jag fick reda på att hon inte längre är inskriven hos oss. Hon har låtit bli att säga det till mig och istället sett till att komma varje tisdag för att få sig lite svenska till livs.

Klart att det känns bra.

Nu gäller det bara att låta chefen få veta.... Asch jag skojar bara.

Huvudsaken är att de trivs, lär sig lite mer och får nytta av kunskaperna i sitt jobbsökande. För hur det än är, hur ambitiöst de än pluggar, hur mycket de än anstränger sig, så har de en jävla massa mer motstånd att passera innan de får arbete, jämfört med en svensktalande människa med ett svenskklingande namn.

Gissa vad?

Jag är så sabla trött på de där som påstår att invandrare kostar en massa, inget annat vill än utnyttja svensk välfärd och leva på bidrag. Jag är så trött på folk som inte har en aning om vad de pratar om, de mentala kalhyggen som nu försöker få plats i riksdag och regering. Jag är så inihelvete trött på alla de där som säger nej till ensamkommande flyktingbarn, på de som tror att klimatet ändras om en flyktingförläggning byggs nära det egna hemmet. (jodå, jag har själv hört argumentet)

Jag funderar på ett riktigt jävla stort blogguppror, en fantastisk, massiv uppvisning i vad röstberättigade med någonting innanför pannbenet, tycker och tänker. Jag vägrar att låta dessa nazister och rasister vinna mark, få makt och plötsligt sitta och besluta om hårdare tag riktade mot allt och alla som skrämmer dem. JAG VÄGRAR, GÖR DU?

Och jodå, jag vet att inte alla som har kommit hit från andra länder är guds bästa barn. Varför skulle de vara det? Varför kräver vi av dem att inte ha ett enda lik i garderoben? Varför får inte de ha precis lika många svagheter och brister som infödda svenskar får ha? Vad får oss att tro att vi kan ställa högre krav på dem vad gäller laglydighet, moral och etik? För att de är bättre än vi?

Tja, då är de väl det och då finns det ju faktiskt ingen anledning alls att slå sig för sitt blågula bröst och hänvisa till ras eller nation.

Markattan, som bara ville ha det sagt.

Vi får hoppas

För Västtafiks skull, att de har satt tillbaka alla säten som inte fanns igår när jag åkte till jobbet.

Vanligtvis är vi sex-sju pers som kliver på bussen där jag gör det, igår sexton.

Och inga jävla säten.

Nästan.

Svårt att sova när man ska stå och inte ha något att hålla sig i.

Femtio minuter.

Tur att man är en markatta då.

Och snäll.

Markattan

Kan vi sansa oss lite?

Powered by Podbean.com


Unni Drougge skriver en debattartikel i Aftonbladet som får mig att reagera. Hon skriver om att det är kvinnor som är förlorarna vid skilsmässor. Jag ser det nog lite bredare och anser att det finns fler än kvinnor som förlorar vid en separation, männen och barnen tex. Far- och morföräldrar brukar också dra ett rätt kort strå när barnbarnen ska leva med en förälder, genomgå bittra vårdnastvister och tvingas bo i två hem.

Nåväl, det Drougge skrev fick mig att bums skriva en replik, kommentera artikeln, för jag tycker att de feminister som framträder i media håller på att köra jämställdhetsdebatten fullständigt i sank.

Så här formulerade jag mig:

Åtskilliga nyblivna mammor lägger beslag på rollen som den som vet bäst vad det nyfödda barnet behöver. De nyblivna papporna står bredvid och blir per automatik undanskuffade från att ta ansvar och skapa band till barnet. Sen gnälls det om en orättfärdig fördelning av arbetsuppgifterna i hemmet, låga löner för kvinnor som "uppoffrat" sig för familjens bästa.

När ska vi förvänta oss att kvinnor tar ett ansvar för sitt eget liv, sin karriär och att även de har ett ansvar för jämställdhetsarbetet. Att hålla på att peka finger på de frånvarande, högavlönade männen som skaffat sig en ny partner, gagnar ingen, allra minst kvinnorna själva.

En debatt där alla tar sitt ansvar för förändring istället för att slänga skit på motsatta könet kunde kanske vara på sin plats.

Istället för att enbart låta bitterfitte- och manshatarfeministerna komma till tals och ha tolkningsföreträde, vore det skönt med en sansad diskussion om hur vi ser bortom invanda mönster, tar till vara på våra olikheter och betraktar dem som styrkor i familjen. Lägg krutet på lönefrågan, ifrågasätt låga kvinnolöner, diskutera varför kvinnors löner släpar efter vid föräldraledighet.

Det är märkligt att läsa Drougges åsikter om vad som händer vid de tillfällen skilsmässoparet delar vårdnaden lika, där båda tar samma ansvar under lika lång tid. Var det inte lika ansvar hon vill ha, var det inte samma möjligheter till tid och satsningar på den egna karriären hon efterlyste? Vad gör dessa mammor under de veckor barnen bor hos sina pappor? Sitter de och gnäller över orättvisor, snackar skit om ex-makens nya kvinna eller lägger hon ner tid på sin egen utveckling och karriär?

Jag är fullt medveten om att det finns orättvisor mellan könen, men att slänga skit på varandra kommer aldrig att ge önskat resultat. Att gemensamt försöka hitta en sansad ton och lösningar som är acceptabla för såväl män som kvinnor skulle snart leda till ökad jämställdhet och en förnuftigare fördelning av både arbete, inkomster och ansvarstagande.


Jag börjar bli rejält trött på de där gapigaste brudarna, de som säger sig kämpa för mina rättigheter när de i själva verket inte får till en bra debatt där både kvinnor och män kan känna sig hemma och med i snacket. Precis lika trött på radikalfeminister som på mulliga mansgrisar som inte har vett att lyfta blicken ett snäpp över ölburkskanten framför tv:n.

Klart som korvspad att kvinnolönerna måste upp, klart som korvspad att det finns karlar som inte gör ett handtag hemma, men det finns lika många fruntimmer som bär sig märkligt åt i en relation. De där som förväntar sig att mannen ska ta lika stort ansvar för barn och hem samtidigt som det ska ske på kvinnans villkor och sätt, de som omyndigförklarar mäns kunnande och göranden.

Om vi någonsin ska bli verkligt jämställda så måste vi börja hos oss själva, fundera på vad som är viktigt och fostra nästkommande generationer genom att göra och inte snacka bara. Visa på det goda exemplet istället för att slänga skit på det andra könet.

Tycker jag i alla fall.

Markattan, som ska stryka och städa lite....

Tänk att man kan bli så ledsen

Powered by Podbean.com

Det var begravning idag och då är det ju inte så konstigt att man är ledsen och gråter en skvätt.

Ni vet hur det är, kistan står där, prästen talar. Vackra blommor omger kistan och psalmer ska sjungas.

Det är alltid lite spänt inför en begravning, jag brukar frysa även om det inte sker i novemberrusk.

Jag tänker på den som dött, allt som varit, tiden som flytt och hur förgängligt livet känns just då.

Klart att man är ledsen.

Fast hur ledsen jag än är, är det rätt viktigt för mig att få delta, det sätter en punkt, eller kanske snarare ett komma om sorgen. Man kan gå vidare, det vänder uppåt. Åtminstone om det inte är den allra närmaste som dött, då tar det givetvis betydligt längre tid. Jag tror dock att de flesta upplever just begravningen som om vore det ett sätt att komma ur den första chocken, något som ger sorgen plats.

Tråkigt bara att jag inte var där. Tråkigt att Frallans släkting som lovat ringa och tala om när begravningen skulle vara inte gjorde det. Tråkigt att jag inte fick ta del av den här dagen.

Ikväll gråter Markattan

Favorit i repris fast med bättre slut

När Markattan blev ett babianarsle...

Det var en gång en markatta som ville ha en kamin,

eller det var en gång en elräkning som gjorde Markattefamiljen fullständigt pank....

Ja som du märker finns det flera sätt att börja den här historien på, men låt oss för all del inte bli för långrandiga, vad skulle vi då ha zebrorna till?

Markattan med bättre vetande, som halvan också kan kallas, beslutade sig för att skaffa kamin och sänka värmekostnaderna. En snygg täljstenshistoria inköptes via nätet för en, i sammanhanget, ringa kostnad och så sattes det igång med installation. Glädjen stod nästan lika högt i tak som temperaturen den första kvällen vi kunde tända en brasa. Om jag inte missminner mig hade vi vid pass 25 stekheta grader här då. Fullt så ansträngd har termometern aldrig varit sen. Nåväl, detta var sensommar och behovet av brasa var inte fullt så stort som önskan att elda, men det skulle snart ändra sig.

Sommarens dagar hade ägnats åt vedhantering och ni vet ju vad man säger om ved, den värmer minst två gånger. Så just det kapitlet lämnar vi därhän, det viktiga var att vi hade ved inför vintern. Och vilken ved sen, billig fin barrved som härstammade från Gudruns härjningar i början av året. Jag tror att vi hade kapat och klyvt ca 20 kubikmeter gran och tall som nu låg snyggt staplad i vedboden.

I oktober hampade det sig så att Markattan blev sjukskriven och det roligast som fanns var att sitta och mata elden och njuta av näst intill gratis värme som omhuldade den sjuka kroppen. När det hade tröttat ut eldvakten lutades kroppen i den nya fina skinnsoffan ett slag. Ja det var en sjukskrivning att minnas, på många sätt skulle det snart visa sig.

En lördagsmorgon vaknade familjen upp och Markattan kände bums att något inte stod rätt till i ansiktsregionen, det kändes svullet, kliade och var allmänt obehagligt. En snabb titt i spegeln gav vid handen att munnen var dubbel så stor som vanligt, här behövdes inget restylane minsann. Runt ögonen bildades det små vätskefyllda blåsor som inte var att leka med. Vad göra?

Akutvården kontaktades och tid ficks samma dag. Diagnosen löd, allergisk reaktion pga infektion. Receptfria allergimediciner ordinerades och kortison och penicillin skrevs ut. Inget hjälpte, snarare blev Markattans ansikte bara värre och värre, svullet, rött och fullt av blåsor. Således ingen trevlig syn för någon, men ett och annat muntert leende kunde jag dock se i ögonvrån.

Några plågsamma dagar senare, när ansiktet inte längre gick att identifiera som en vanlig kroppsdel på en markatta blev återigen vården kontaktad. Denna gång löd diagnosen födoämnesallergi och alla röda och gula matvaror skulle undvikas. Till det kom också ett strängt förbud mot stark mat. Jag fick alltså inte ens trösta mig med en "rumpostmacka" eller ett aldrig så litet glas rött! Orättvis är världen.

Efter ett antal dagar på nudelsoppa och annat blask hade nu ansiktet tagit formen av en jävligt ilsken mongol och ett nytt läkarbesök gjordes. Tack och lov vågade doktorn erkänna att han inte längre kunde ta ansvar för Markattans hälsa och remitterade till Hudkliniken. Väntan var inte jättelång men ett par veckor tog det nog och Markattefamiljen såg helst att somlig i familjen höll sig hemma med fördragna gardiner om möjligt. Ja mitt utseende var både skrattretande och löjligt vid det laget.

Slutligen konstaterades, efter intervju om levnadsvanor och diverse allergitester, att jag hade utvecklat såväl kolofonium- som kromallergi samt lite annat som var parfymrelaterat. Och, frågar man sig, var finner man kolofonium och krom? Jo ser du, kolofonium finns i barrved, gran och tall alltså, och krom finner man ofta i skinn, tex i den nya soffan där Markattan legat och trynat en hel del. Boten hette kortison och stark allergimedicin, jisses vad trött jag var, men tack och lov på bättringsväg. Numera eldas det bara lövträdsved i detta hem och sedan dess har det bara hänt några få gånger att Markattan sett ut som ett babianarsle. Att man fortfarande kan vara ett är en helt annan femma

Numera frisk Markatta

Det där skrev jag den 2/4 2008 och fortfarande är jag allergisk mot dessa ämnen dock har något förändrats vilket glädjer mig alldeles förfärligt mycket, vedeldare som jag ju är.

Ni kanske har sett att man kan elda med pellets, briketter och loggs istället för ved. Det är alltså trärester som man under kraftigt tryck pressar samman till klossar eller runda stavar i olika storlekar. Träindustrin har hittat ett sätt att ta till vara och tjäna pengar på det som de annars hade problem att bli av med. Nu kan man nog inte påstå att det är billigare än ved men mer lätthanterlig är det utan tvekan. Vi har allt gått och kolla in de där loggsen men ratat tanken på dem på grund av min allergi. För så klart innehåller de här grejerna mest gran och tallspån, något annat är ju strängt taget otänkbart i det här skogstäta landet.

Nåväl förra helgen testade vi allt lite ändå och jag märkte inget. Söta halvan kunde inte se ett enda babianarsle hur han än tittade. Skönt. Gångna veckan har ägnats åt att leta efter närliggande leverantörer med prisvärda varor och se, i lördags var vi ute en sväng och hittade ett litet snickeri som säljer briketter för en spottstyver. Vi kommer förmodligen att lägga ner samma summa på dessa briketter som på ved men det finns en stor skillnad.

Vi slipper hädanefter allt slitjobb med veden varje vår och sommar, vi kan köpa lite åt gången och på så sätt fördela kostnaderna jämnare över året. Det enda vi behöver tänka på är att ha ett lite lager Tavegyl hemma om babianarslet skulle visa sig igen eller om Attilla, hunnernas ledare skulle få för sig att anfalla igen.

Hur bra som helst ju. Särskilt som det här materialet alstrar en fantastisk värme väldigt fort. Snart fixar vi ett släp och köper hem en 500-600 kg briketter, sen kan vintern slå sina klor i vår lilla del av moder jord.

Nu är det bingen, renbäddad och fin, som gäller så att jag kan apa loss på jobbet kommande vecka.

Ha det fint

Markattan

Förutfattade meningar och dumbomsåsikter

Powered by Podbean.com

Stöter man ju på lite nu och då. Senast hittade jag några praktexemplar i kommentarerna hos Den hemska tvillingen där hon skriver om att fredspriset bör gå till Ramsele eftersom man där har lyckats med integrationsfrågan på ett föredömligt sätt.

Tro nu inte att alla har vett på att uppskatta vare sig inlägget eller Ramseles insats. Icke sa Nicke, bums dyker det upp Ålarens som tror sig veta bättre hur det här med flyktingar och invandring är och bör vara. Åh jag blir så trött på de där mörkermännens och för alldel även -kvinnornas inkrökta åsikter och skrämselpropaganda. I mitt just nu inte stilla sinne undrar jag vilken jävla sten de legat under, för någon utbildning eller några insikter verkar de inte ha.

Jag jobbar i en bransch där många invandrare befinner sig, dels för att lära sig svenska, dels för att försöka hitta jobb. Bland annat träffar jag ofta en kille som har sökt lägenhet i över två år, han hittar ingen, får aldrig något erbjudande om att hyra lägenhet och är rätt uppgiven. Just nu är han inneboende hos kompisar och det kan man ju tänka sig hur kul det är i längden. Gissa hur upprörd han blev när han lyssnade på några svenska tjejer som satt och pratade om den enas nya lägenhet som hon fick efter en mycket kort tid i kö? Och gissa vad han tänker om oss svenskar sådana gånger. Den här killen och den svenska tjejen har exakt lika mycket i bidrag varje månad, det får de från försäkringskassan då de varit arbetslösa länge. Deras betalningsförmåga är alltså den samma, men killen med ett utländskt namn hamnar alltid sist i kön när det kommer till bostad. Man frågar sig varför, han gör det helt klart.

Jag träffa varje dag människor som har jobbat hårt för att bli en del av den svenska kulturen, som ständigt frågar hur man säger det eller det, hur man gör med det ena och det andra, för att likna oss svenskar. De vill smälta in, de vill göra rätt och rätt för sig, men de får inte en chans.

Jag blir fullständigt galen på de fördomar och den rasism som somliga tillåter sig att saluföra som "sanningar", som något de vet jävligt mycket om när det i själva verket är "råttan i pizzan-skrönor" som de fått berättat för sig av likasinnade, obildade människor.

Deras recept på att få behålla ett intakt Sverige, ett rent land, är att stänga Europas gränser. Se till att ingen jävel som inte är europé ska kunna komma hit och ta våra jobb, bo i våra lägenheter och hus, inte kunna ta våra svenska tjejer, snylta på den svenska välfärden, osv osv i all oändlighet.

Men jag kan sätta min högra hand på att den dagen det sker, om de får som de vill, och vi har ett stängt Europa så är det inte utomeuropéerna som föraktet vänder sig emot, då är det istället östeuropas folk, sydeuropéerna som kommer att befinna sig i skottgluggen för dessa infantila obildade åsikter om renhet och ras. För någon jävel måste man ju förakta, hata och fördriva, annars är man inte riktigt nöjd väl?

Istället för att gapa om hur vi ska komma tillrätta med alla dessa bidragssnyltare och våldsverkare till invandrare och kräva att de ska kunna minst lika bra svenska som vi svenskar* talar, borde det där obildade packet böna och be om upplysning, om att få gå grundskola och gymnasieutbildning för att om möjligt kunna bilda sig en mer rättvisande och relevant bild av invandring, och därmed få en något bättre och sannare bild av människor från andra delar av världen. Då kan de eventuellt ha en möjlighet att inte framstå som begåvningsbefriade idioter resten av sina liv.

Markattan, heligt förbannad, igen

* Jag håller inte med, det finns gott om svenskar som har ett erbarmligt dåligt ordförråd, som stavar illa och som inte tycker att det ska ligga dem i fatet för "vi fattar ju vad de menar, eller hur?"

Allvarsord

Jag hade tänkt att berätta lite men jag fick viktigare saker för mig. Så det får vänta.

Nu går ni bulleribas bums in på Den hemska tvillingens blogg och läser de två senaste inläggen där. Och så ser ni till att kommentera så att vi får tyst på somliga kommentatorers svammel och dumheter.

När ni har gjort det lovar jag att berätta det jag hade tänkt.

Se så, sätt igång och läs det här och det här.

Markattan, på fullaste allvar

Ingen fara på taket

Jorå, jag lever, har inte slutat blogga eller fått bristande skrivförmåga.
Vad jag däremot har ägnat mig åt den här veckan är att långsamt släpa mig fram och tillbaka till jobbet, långsamt tagit mig fram i korridorer och försökt att inte bli tokig.

Jag misstänker att mitt gamla diskbråck har börjat spöka igen. Jag har så sabla ont i ryggen så jag storknar. Tyvärr är det väl inte mycket att göra åt saken mer än att försöka hålla igång, hålla värmen och byta ställning var och varannan minut.

Därav denna långa bloggtystnad.

Vidare har jag lovat mig själv att inte känna press att läsa in alla inlägg här i djungeln, det kan ju räcka att bara skriva ibland. Hoppas jag att ni tycker...

Nu är det byte av ställning och lite skön läsning vid brasans sken och värme. Det gör nog gott för både rygg och allmän trötthet.

Ha en trevlig fredag och tack för alla era trevliga inlägg som jag naturligtvis läser runt klockan fem på morgnarna... De har piggat upp och gjort dagarna mer uthärdliga.

Markattan