söndag 15 november 2009

Kan vi sansa oss lite?








Powered by Podbean.com


Unni Drougge skriver en debattartikel i Aftonbladet som får mig att reagera. Hon skriver om att det är kvinnor som är förlorarna vid skilsmässor. Jag ser det nog lite bredare och anser att det finns fler än kvinnor som förlorar vid en separation, männen och barnen tex. Far- och morföräldrar brukar också dra ett rätt kort strå när barnbarnen ska leva med en förälder, genomgå bittra vårdnastvister och tvingas bo i två hem.

Nåväl, det Drougge skrev fick mig att bums skriva en replik, kommentera artikeln, för jag tycker att de feminister som framträder i media håller på att köra jämställdhetsdebatten fullständigt i sank.

Så här formulerade jag mig:

Åtskilliga nyblivna mammor lägger beslag på rollen som den som vet bäst vad det nyfödda barnet behöver. De nyblivna papporna står bredvid och blir per automatik undanskuffade från att ta ansvar och skapa band till barnet. Sen gnälls det om en orättfärdig fördelning av arbetsuppgifterna i hemmet, låga löner för kvinnor som "uppoffrat" sig för familjens bästa.

När ska vi förvänta oss att kvinnor tar ett ansvar för sitt eget liv, sin karriär och att även de har ett ansvar för jämställdhetsarbetet. Att hålla på att peka finger på de frånvarande, högavlönade männen som skaffat sig en ny partner, gagnar ingen, allra minst kvinnorna själva.

En debatt där alla tar sitt ansvar för förändring istället för att slänga skit på motsatta könet kunde kanske vara på sin plats.

Istället för att enbart låta bitterfitte- och manshatarfeministerna komma till tals och ha tolkningsföreträde, vore det skönt med en sansad diskussion om hur vi ser bortom invanda mönster, tar till vara på våra olikheter och betraktar dem som styrkor i familjen. Lägg krutet på lönefrågan, ifrågasätt låga kvinnolöner, diskutera varför kvinnors löner släpar efter vid föräldraledighet.

Det är märkligt att läsa Drougges åsikter om vad som händer vid de tillfällen skilsmässoparet delar vårdnaden lika, där båda tar samma ansvar under lika lång tid. Var det inte lika ansvar hon vill ha, var det inte samma möjligheter till tid och satsningar på den egna karriären hon efterlyste? Vad gör dessa mammor under de veckor barnen bor hos sina pappor? Sitter de och gnäller över orättvisor, snackar skit om ex-makens nya kvinna eller lägger hon ner tid på sin egen utveckling och karriär?

Jag är fullt medveten om att det finns orättvisor mellan könen, men att slänga skit på varandra kommer aldrig att ge önskat resultat. Att gemensamt försöka hitta en sansad ton och lösningar som är acceptabla för såväl män som kvinnor skulle snart leda till ökad jämställdhet och en förnuftigare fördelning av både arbete, inkomster och ansvarstagande.


Jag börjar bli rejält trött på de där gapigaste brudarna, de som säger sig kämpa för mina rättigheter när de i själva verket inte får till en bra debatt där både kvinnor och män kan känna sig hemma och med i snacket. Precis lika trött på radikalfeminister som på mulliga mansgrisar som inte har vett att lyfta blicken ett snäpp över ölburkskanten framför tv:n.

Klart som korvspad att kvinnolönerna måste upp, klart som korvspad att det finns karlar som inte gör ett handtag hemma, men det finns lika många fruntimmer som bär sig märkligt åt i en relation. De där som förväntar sig att mannen ska ta lika stort ansvar för barn och hem samtidigt som det ska ske på kvinnans villkor och sätt, de som omyndigförklarar mäns kunnande och göranden.

Om vi någonsin ska bli verkligt jämställda så måste vi börja hos oss själva, fundera på vad som är viktigt och fostra nästkommande generationer genom att göra och inte snacka bara. Visa på det goda exemplet istället för att slänga skit på det andra könet.

Tycker jag i alla fall.

Markattan, som ska stryka och städa lite....

8 kommentarer:

Ännelaij sa...

Nu blir du snart min idol så bra som du skriver.
Jag håller fullständigt med.
Faktiskt inget som jag kan säga emot i den frågan.

Så 10 poäng till den välformulerade och kloka Markattan bli det.

Markattan sa...

Man tackar, idol vill man ju gärna vara.

Markattan, som tycker att du är väldans bra också

Linda sa...

Håller med ovanstående skrivare fullständigt. Hela inlägget va just klart som korvspad.

XXX sa...

Och Oscar för bästa blogginlägg går till (trumvirvel och kamerasvep) MARKATTAN!!!

Passa nu bara på att tacka och hälsa, talet har du ju redan hållit.

Markattan sa...

Tack, tack.

Jag vill hälsa till min Söta halva som lagar all mat....

Markattan

Speja sa...

Sällar mig till hejarskaran. Bra replikerat.

Jag, Lobelia sa...

Du är inte bara grym och har helt rätt. Du är synsk också. Kan se in i mitt huvud och se precis vad jag tänker, och sätta ord på det. Jag åser just nu exakt det du beskriver. En mamma som har barnet som sköld, slagträ, snuttefilt och nallebjörn när föräldrarna ska gå isär. Som sedan barnet föddes tagit patent på att veta hur saker ska göras och idiotförklarat pappan. "Barnets bästa" känns långt bort och med den erfarenhet jag har måste jag också säga att jag tycker att samhället alltför ofta godkänner denna typ av missriktad moderlighet som endast får en effekt: ett barn som berövas en god relation med 50% av sina föräldrar. Tack söta Markatta.

Sassmatazz sa...

Så skönt och så friskt skrivet i en debatt som i övrigt känns geggig och bitter. Kan bara hålla med dig. Eget ansvar gillar vi!